Ängel på vift

jag som trodde att ett+ett var något man lärde sig lätt

En liten glädjekick tog jag emot, inte ens kylan som biter i mig får mig att reagera. Allt är så ologiskt och dumt nu, precis som jag vill ha det. Och när det kommer något verkligt och realistiskt stoppar jag bara det i en låda som jag skjuter in under sängen.

Nu när jag är helt uppe i varv så vet jag inte vad jag skriver, det blir bara massa små ord som bildar meningar jag egentligen inte har någon nytta av. Men jag känner ändå en längtan efter något, eller kanske ett sug, det gäller bara att komma på efter vad. Jag vill ha en ny sorts drog. Fler dåliga vanor, jag vill inte ha någon kontroll och jag vill inte att de ska finnas något stopp.

Det är kväll här, och jag har fyllt huvudet med thåström och blir sentimental för ingenting. Kan inte den här vintern någonsin ta slut?


tuffing på tåget