Ängel på vift

Människors längtan efter trygghet rimmar illa med rädsla för tristess. Att ingenting någonsin är som det ser ut verkar samtidigt ha något slags underhållningsvärde.Dataspel bygger ju på det, och skräckfilmer. Just när man andas ut efter en kris så öppnar sig avgrund och vi betalar för att uppleva det. Men dataspel och filmer går ju att stänga av.

Det är väl det som är skillnaden.

Lust och ork för ingenting. Ut och göra inget alls lockar inte så mycket idag, men så slutar det iallfall. Typiskt. Jag har fastnat i en rutin, en sådann rutin som inte passar mig alls. Autister har vunnit mitt hjärta om jag kan uttrycka mig så, en liten blandning av det bästa. Lasse Lindhs och TImos tempo, Håkan Hellströms röst. Det passar mig ganska bra och deras musik gör ett litet lyft i mina nuvarande rutiner. 






 Imorgon ska jag och min hippiehomie matilda discobowla med ett gäng kompisar.