Ängel på vift

Jag målar om februari till juni idag. Jag klipper ut alla stjärnor från himmelens pappersvalv och lägger dem i en liten blå ask.

Det är nästan lite omänskligt att vara uppe såhär pass tidigt på ett sportlov. Men det finns tusen saker jag måste få klart innan jag beger mig till ödemarken. Jag hade tänkt att detta skulle bli ett lov där jag kunde slappna av och låta tiden hinna ifatt, men så som det ser ut så verkar det inte gå mina vägar, jag har inte en sekund ledig! Men det blir lätt så när jag ska planera något i förväg.

Bloggen är nymålad igen. Annika gjorde headern, de tackar jag för. Jag är nöjd, det blir jag ganska lätt nuförtiden, sitter på caféer och drunknar i onyttigheter och känner mig hur nöjd som helst. Det är en snöstorms virvlande dans inuti mig och utanför mitt fönster.

Jag ska bara göra sådant som jag aldrig gjort förut, bara sånt som inte påminner mig om vem jag var en gång. Jag blir aldrig före detta! Jag tar inte slut!

Jag har börjat tro på karma, nästan åtminstonde för igår visade det sig att det faktiskt fungerar och jag mår en aning bättre när jag ser hur glad jag kan göra andra människor. Men det kanske bara är en fixidé, sådanna får jag iprincip hela tiden och dom går inte att bli av med, men det är väl dom idéerna som håller mig uppe i varv hela tiden, det är väl både positivt och negativt antar jag.

Nu har jag inte tid längre, jag som ville få till ett sånt där djupt och poetiskt inlägg som Amanda uppskattar så mycket men så blev det inte, men som sagt jag blir nöjd för det lilla och det får fan duga! So long cowboys!